Var är politiken?

I valrörelsen hade de politiska partierna mängder med genomtänkt PR och marknadsföring. Allt verkade så genomtänkt och smart. Men inte så mycket till politik alla gånger. Politiken reducerades i mångt och mycket till en trovärdighetsfråga: Fredrik eller Mona. Vem skulle få väljarnas förtroende att regera Sverige? 

"Var är folkstyret?" undrar Göran Greider i en eftervalsanalys i nyhetsmagasinet Fokus häromdagen. En personkult, menar han, har helt enkelt fått ersätta innehållet. Analysen förefaller fullt rimlig. Personligheten har blivit större än både ideologi och politiskt idéinnehåll. Det är egentligen bara att kapitulera inför Greiders verklighetsbeskrivning.

Demokrati är dessvärre inte längre något som folket bygger gemensamt underifrån och upp. Tvärtom. Folkrörelserna är sedan länge förpassade till historiaböckerna, något man kan läsa om, knappt ens uppleva längre. PR förefaller i många avseenden vara viktigare för politikern än idéinnehållet. En lite märklig utveckling. Det blir inte mycket till politik kvar, ingen vidare ideologi heller för den delen. Och alla partier bara tränger ihop sig i mitten.

Det blåa huset

Det blåa huset på fotografiet ligger alldeles i närheten av Ljungbergmuseet. Färgen på huset målades en gång i tiden i en kulör som med tiden onekligen har ändrat sin karaktär. Oemotståndligt vackert helt enkelt. Kanske inget kul renoveringsobjekt men fint att betrakta på lagom avstånd.

Solrosor

Promenerade iväg till Solrosvernissage på Ljungbergmuseet. Stadens sexåringar ställde ut vackra och strålande solrosor och minglade runt i lokalerna. Utställningen är resultatet av museets konstpedagogiska verksamhet tillsammans med sexåringarna på förskolorna.

Solrosen symboliserar i någon mening ljus och sommarens värme. Något att längta till när hösten kryper allt närmare och långsamt kväver ljuset runtomkring oss.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Som en enda lång baksmälla. Så kan det säkert kännas för många av oss. Med ett valresultat på 5,7 procent av rösterna i valet 2010 har Sverigedemokraterna tillskansat sig 20 platser i Riksdagen. Knappast något angenämt att behöva konstatera. Trenden med nationalistiska partier har alltså även nått fram till Sverige. Bara att beklaga. Men alternativen till demokrati är förstås ännu värre.

Många tycker och tänker om Sverigedemokraterna. En del är välformulerade, andra förefaller drivas mer av ren ilska. För en del förefaller tanken att behandla partiet precis som alla andra politiska partier i media som rent av stötande men inte för författaren till boken "Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.". Det är boktiteln på Niklas Orrenius både briljanta och omskakande bok om Sverigedemokraterna. Finns bara i pocket.

Beror valresultatet på att väljarna har missnöjesröstat eller att tillräckligt många de facto faktiskt är främlingsfientliga? Förmodligen utgör valresultatet en kombination av både och. Trist att behöva konstatera bara. Ett annat samhälle måste bara vara möjligt. 

Bostadsområdet i närheten

Ett fotografi ifrån ett bostadsområde i närheten. Det är högsommar, någon gång i juli. Alla människor verkar vara någon helt annanstans. Inte en människa syns till. Bara några lite övergivna cyklar, inget annat.

Egentligen inget speciellt alls med fotografiet mer än att jag själv gillar ljuset och kompositionen. Och det räcker långt.

Storulvån II

Storulvån I

Sommarens äventyr utgick från Storulvåns fjällstation. Bara själva tågresan dit var ett äventyr i sig. Allt började egentligen med en rejäl tågförsening på grund av ett elfel utanför Mjölby, fortsatte med en något improviserad övernattning (två timmar hotellvistelse och lite sömn!) på hotell i Stockholm och sedan raskt vidare mot fjällen igen. Lite mörbultade var vi nog allt när äntligen tunga ryggsäckar kunde lastas av bussen i Enafors och färden fortsätta i personbil upp till Storulvåns fjällstation. Förseningen knep ungefär en halvdags äventyr i vackert fjällandskap. Å andra sidan innebar tågresan en unik möjlighet att uppleva en av sommarens dramatiska tågförseningar. Alltid något att bära med sig som ett minne. 

Storulvåns fjällstation är nog en väldigt sympatisk plats att påbörja sina fjälläventyr på. I alla fall enligt mig. Det var något jag tyckte redan vid mitt första besök härupp för fyra år sedan. Här finns en rikt varierad fjällnatur inom räckhåll för en dagspromenad tillsammans med barn. Sedan är det egentligen bara att ge sig ut på allt större äventyr i fjällvärlden om man så vill och önskar sig. 

Första fotografiet på bloggen är inifrån rummet på fjällstationen. Det är inte en typisk "fjällbild" precis. Några fjäll kan knappast skönjas på fotografiet, inga renar heller för den delen, ingenting särskild alls som har med fjällvärlden att göra förekommer för att vara helt ärlig. Något helt annat motiverade mig att fotografera den här sängen en morgon. Det är något särskilt med ljuset i bilden. Fina skiftningar i gråa nyanser, ett mjukt och vackert ljus helt enkelt. Tilltalande på något sätt.

På sängen en mobiltelefon. Civilisationens utpost och inbillade livlina för många fjälläventyrare. Särskilt de naivt oerfarna med förhållandevis lite förståelse för vädrets dramaturgi uppe bland fjällen. Ett särskilt angeläget problem med många mobiltelefoner i fjällvärlden brukar som bekant vara svårigheten att kunna ringa såväl oviktiga som lite mer angelägna samtal.En taskig mobiltäckning gör så klart ingen skillnad på samtalets karaktär och innehåll. Det går bara inte att ringa helt enkelt. Om nu inte telefonabonnemanget har rätt operatör och egenskaper förstås. 

Tio år senare

Fick möjlighet att låna boken "Tio år senare" av Bodil Jönsson. Det är verkligen komprimerad livsvisdom på ungefär 150 sidor. Allting förmedlat i ett hanterbart litet format. En tankebok om några av samtidens aktuella fenomen och företeelser. Referenspunkten för tillbakablickarna är ofta den tidigare boken "Tio tankar om tid" utgiven år 1999. Trevlig och underhållande läsning helt enkelt.  

Verkligheten förstås utifrån ett naturvetenskapligt raster med tydliga humanistiska utblickar och reflektioner. Behållningen för mig personligen var nog ända tillfället att få möjlighet att bekanta sig med begreppet "ställtid" igen. Fortfarande ett relevant och tänkvärt begrepp att förhålla sig till på ett eller annat sätt. 

Att bara inte skynda för snabbt, inte riva och slita sönder tiden i för små delar är onekligen något att ta till sig och reflektera över. Ett klokt förhållande till helheten i livet förefaller vara mer angeläget att uppnå än ett bemästrande av alla livets fragmentariska brottstycken. 

Mycket av innehållet i boken "Tio år senare" är säkert välbekant för många med allt är skrivet på ett ovanligt sympatiskt sätt vilket brukar vara ett signum för Bodil Jönsons författarskap. Bara språket är i sig en god anledning till att läsa boken.