Manipulerade fotografier

Att fotografier aldrig ljuger har sagts ibland. Även att en bild säger mer än tusen ord. Ibland är det emellertid precis tvärtom.

Nog är det allt så att fotografier ljuger och att en bild inte har så mycket att berätta alla gånger. Men fotografier och den verklighet vi har runtomkring oss är rakt inte samma sak; det ena består ju ändå i någon mening alltid av ett urval och utsnitt av det andra. Ibland faller så någon för frestelsen att förbättra den fotograferade verkligheten. De fotografier som reser stränga anspråk på att riktigt och sant ha återgivit något och istället visat sig vara något helt annat väcker onekligen starka känslor till liv.

I vilken utsträckning fotografier är sanna eller falska har återigen varit på tapeten och ifrågasatts efter att naturfotograf Terje Hellesø hade klippt och klistrat in djur i sina landskapsbilder. Allt fungerade "tills någon glädjedödare gjorde en bildsökning och hittade originalet hos en bildbyrå" skriver Bo Madestrand i artikeln Fotografi är inte sanning. Ibland tycks verkligheten inte vara tillräckligt fascinerande utan behöver förbättras ytterligare.

Att fotografier manipuleras är förstås ingen nyhet. På Four & Six finns en historisk översikt med klassiska fotomanipuleringar genom historien. En resa bakåt i fotografiets historia innehåller alltså även en gedigen parallell berättelse om bildmanipulering.

Från början utfördes allt manipulerande med sax och lim men tekniken har så klart utvecklats och förfinats. Digitala datorprogram för bildbehandling har inte bara ersatt saxen och limmet utan också gjort allt så mycket enklare, i alla falla rent tekniskt. Och så mycket enklare än med programmet Photo Professional har bildbehandlingsprocessen nog aldrig varit. Etiken är kanske viktigare än någonsin och får inte glömmas bort. Men det är lätt hänt.

Analoga fototekniker med digital programvara

Repor och dammkorn på negativet har nog drabbat alla som någon i livet gång har fotograferat med film och tillbringat tid i något mörkrum. I och med kameran blev digital och mörkrummet packades ihop var emellertid mycket av allt detta bara ett minne blott, men programmet Exposure 3 fick i alla fall mig att minnas igen.

Den analoga känslan i fotografiet från Hovs Hallar är alltså inte autentisk utan skapad med datorprogrammet. Med Exposure 3 har jag lagt på sådant man själv mer än gärna ville vara utan i den svart-vita processen med filmframkallning och kopiering, till exempel dammkorn och repor på negativet (till och med längden på filmreporna kan justeras i programmet!). Det innehåller också mängder med inställningar för olika filmtyper. Att med bara ett enkelt klick välja mellan dagerrotyp, Kodachrome, Tri-X eller någon annan filmtyp är onekligen en lite märklig känsla.

I och med att den digitala fototekniken numera kan leverera helt tekniskt perfekta fotografier känns det nog ändå lite märkligt att lägga till något som egentligen alltid varit förknippat med ett ganska mediokert och slarvigt mörkrumsarbete. Repor på negativet har ju ofta handlat om oaktsamhet och knappast betraktats som ett medvetet uttrycksmedel i sig. Nu går det istället att lägga till det som en effekt och användas som ett uttrycksmedel för att på så sätt skapa en analog känsla fotografierna.